Evolution

Biologicentrum Lunds Universitet

Uppdragsgivare Akademiska hus och Statens konstråd
Projektledare Monika Larsen Dennis
Material Måleri
Foto Jean-Babtiste Béranger

Text om verket "Evolution"

Frida Olivs svit Evolution för Biologihuset vid Lunds universitet börjar i ett sammetssvart landskap på djuphavsnivå dit solljuset aldrig tränger ner. Den mörka fonden i målningen livas upp av självlysande plankton samtidigt som maneter med slöjliknande kroppar och snåriga tentakler lojt låter sig föras av den iskalla oceanens strömmar. I ena hörnet lurar en genomskinlig djuphavsfisk med gult öga och öppen käft. Han är aktören som startar berättelsen. Färgskalan pendlar mellan eldrött och turkos. Konsthistoriskt finns ett släktskap med Paul Klees sätt att ställa starka färgklanger mot en svart bakgrund.

I Frida Olivs collageliknande lek med fantasi och vetenskap saknas värdehierarkier. Varje väsen och växt prålar för sin egen skull och får sin distinkta rymd. Frånvaron av inre dramatik och den ofta perspektivlösa bakgrunden för tankarna till 1800-talets zoologiska planschverk. Men med överskärningar och detaljer som kommer in från kanten arbetar hon sig samtidigt bort från det statiska uttrycket i de pedagogiska praktverken. Rovfisken i den första målningen i sviten gestaltas inte fullt ut utan är kapad vid gälarna.

Världshavens djupvatten är fortfarande inte helt utforskade och nya arter upptäcks genom komplicerade expeditioner. Trots frestelsen att stanna kvar i denna gåtfulla värld letar sig Frida Oliv hungrigt uppåt enligt sin fria tolkning av planetens födelse.

I fas två har havet antagit en trygg medelhavsblå kulör med sköna undervattensväxter. En rosa cirkelform blottar sina rottrådar och en ful kvastfening, en förfader till oss människor, simmar framför våra ögon. Ett svindlande tidsperspektiv. Väl uppe ur havet balanserar en ensam ädelsten - en rubin - på en klippkant samtidigt som honungsgul lava slungas upp ur jordens innanmäte.

På land möter en ny värld. En fläckig ödla spejar på den magiska klippformationen i dova toner. Färgskalan stegras i takt med att mer liv alstras och mot en pistagegrön bakgrund har snart den uråldriga magnoliablomman slagit ut.

Djärva färgkombinationer, motivkrockar och en utpräglad dekorativ dimension kännetecknar denna egensinniga evolutionssvit. I en målning avtecknar sig ett par blodröda ibisfåglar mot en svart bergskam bakom ett träd tyngt av pungmesars bon. Den egyptiska guden Thot, herre över visdom och vetenskap, avbildas ofta med ett smäckert Ibishuvud och det framstår som naturligt att fågeln nu kommer flygande in i en universitetsbyggnad inriktad på forskning i zoologi.

Den sista fasen påminner om en trång monter, ett diorama där djur och växter packats ihop på en liten yta för åskådlighetens skull. Bara i den pedagogiska planschens universum kommer ormen, musen och fåglarna varandra så nära. Fågeln i sista bilden kraxar varnande som inför en annalkande katastrof.

– Sophie Allgårdh, Statens konstråd

Läs om invigningen i Biologibloggen

Selected works 2010 – 2014